Jag kan inte med ord beskriva hur de senaste dagarna påverkat mig och resten av Oslo och norges befolkning. 22 juli var en hemsk och katastrofal dag där en enskild man gick till angrepp mot landets regering och han gick även till attack mot något av det finaste som finns i landet, nämligen ungdomar som på sin fritid bestämmer sig för att spendera fyra dagar på en vacker ö där man ska diskutera politiska frågor och höra på politiker som håller tal. Ungdomar som bryr sig om hur landet ser ut och som vill vara med och göra framtiden bättre.

För mig har det fortfarande inte sjunkit in att det här faktiskt är på riktigt, det har hänt. Många av mina vänner befann sig på Utöya och även min tremänning. Lyckligtvis klarade de av att ta sig från ön utan att bli allvarligt skadade eller ännu värre, dödade. Men att ungdomar i vårat fredliga land, Norge, ens ska behöva gå igenom något sånt här är bara oförståeligt. Sånt här händer bara på film, det händer inte i verkligheten.

Igår kväll befann jag mig på vad jag anser som något av det finaste som någonsin tagit plats i Oslo, nämligen Rosetoget. Människor samlades, lyssnade stilla på tal från olika människor, så som kronprinsen, statsministern och ledaren för AUF. Det var så vackert och hjärtskärande. Människor grät och sjöng stilla med i låtarna som spelades på scenen. Slutligen började alla stilla att sjunga "Ja, vi elsker.." och det var något av det allra vackraste.

Det var inte alls som på 17 mai, då man sjunger högt och ljudligt. Nej, igår sjöng vi alla från hjärtat med sorg och man kunde tydligt höra ur melodins klang att man sa farväl och hedrade de döda.

Efter cermonin började de 150 000 människor som stod runt Rådhusplassen stilla och lugnt att traska hemåt. Överallt la man ifrån sig sina rosor och det var starka känslor i luften.

Den 22 juli förändrades mångas liv och jag tror att på något sätt så förändrades även det lilla landet Norge. Vi kom varandra närmare än någonsin och det är något som jag tror kommer hålla i sig, för när man är ett så litet land som det vi faktiskt är så gäller det att hålla ihop och vara starka.

"Om en man kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise"- Jens Stoltenberg.

2011-07-22

Godkväll! Hur var eran alla ♥-dag? Min var bra. En söt tjej i min klass hade bakat cupcakes med söta hjärtan på och en lapp inuti med en fin text. Så sött! Idag fyller också en av mina vänner 18! Grattis!

Och till alla er där ute som tycker att alla hjärtans dag är en överskattad dag, det är det inte! Det är en fin dag! Självklart är den lite överreklamerad, men ändå en fin dag då man kan visa människor man tycker om att man verkligen tycker om dom. Såklart ska man göra det annars också, men jag tror att vi ibland glömmer bort att göra det.

Bläddrar lite i tidningar, ser film och packar. Allt på en och samma gång. Det känns overkligt att jag imorgon kommer kliva upp, ta med mig väskorna, kliva på ett tåg, hamna i Oslo och sedan stanna där. För ett helt halvår framåt.

Jag lämnar mitt vackra och mysiga rum i Sundsvall och byter ut det mot ett rum i Oslo. Jag byter ut bussen med alla mina vänner emot en spårvagn i Oslo med okända människor. Det känns konstigt men spännande på samma gång. Att ta ett så pass stort språng, att bara flytta och lämna kvar alla mina vänner här hemma, det känns konstigt.

Tänk att det idag är en månad kvar till jul och en vecka till efter det så är det min födelsedag och nyår. Helt sjukt egentligen, jag tycker inte det var länge sen jag var i Italien, eller sen det var sommar. Tycker inte heller att det var länge sen jag var i Stockholm, trots att det var i mitten av oktober. Vart tar tiden vägen egentligen? Och hur blev det onsdag? Det var ju nyss lördag?

Fick en smärre chock idag. Nästa gång min fader kommer hit ska jag ha packat en väska som han ska ta med till Oslo och då, när jag lämnar ifrån mig den väskan, från och med då är det början på något nytt. Något läskigt, något spännande, något lärorikt. Tror ni börjar fatta poängen nu, va? Ja. Det är sant. Jag ska bli Oslo-bo och det känns faktiskt sjukt roligt!

Förra veckan skulle vi göra en bildanalys. Så kan väl göra detsamma med denna bild då. Hitta felen typ, en rolig lek det!

1. Håret står åt alla håll och bär tydliga spår ifrån den otroligt hårda skidturen
2. Ringar under ögonen, inte okej! Ser ut som ett sjukt läskigt spöke, ni vet ett sånt som ligger under folks sängar och andas på nätterna.
3. Hallå snefejs? Fel att se normal ut?
4. What's up with den där tummen? Vad gör den där? Bilden blir inte coolare pga av tummen.
5. Vem bär halsduk inomhus? Nån konstig jävel.
6. Osminkad tjej, mysigt!

Det enda bra skulle väl vara att naturgodiset är nyttigt och att nagellacket är snyggt. Annars så kan vi ju bara helt enkelt konstatera att det här är ett väldigt misslyckat försök till att försöka få en snygg bild att lägga ut på bloggen. Men eftersom att jag inte orkar fixa mig så lägger jag ut den ändå, dum som jag är.

Ibland undrar jag vafan jag bloggar för. Ursäkta språket. Men sen började jag tänka på att det är ju faktiskt lite som en dagbok som man kan titta tillbaks i och se vad man gjorde vissa dagar, vissa veckor, vissa månader. Så om man tänker så så får man ju faktiskt svära i sin egen blogg, för det gör man ju i dagboken, i alla fall så gör jag det.

..Men skulle bli glad om ni läste allt.

Att någon bara försvinner sådär, det kommer för mig att alltid vara ett stort mysterium. Man förstår inte riktigt att en person är borta. Även om man inte hade sån bra kontakt med människan som lämnade jorden så känns det ändå konstigt. Man tar farväl av någon som aldrig, ALDRIG kommer att finnas igen. Som man aldrig kommer få chansen att lära känna.

Och det jobbigaste av allt är väl att den personen har frågat efter en, men så har man tänkt: Jag har inte tid, en annan gång. En annan gång finns inte, man måste ta vara på de ögonblick man får, för man vet aldrig när det tar slut.

Den här människan var en släkting till mig, som var glad och som skulle åka till Kanarieöarna i Januari, men som nu är borta. Borta.





Att kvaliten suger, att jag ser ut som ett mongo på bilderna, att golvet är fult, att garderoberna är fula.. Det skiter jag i fullständigt. Men ni får iallafall se hur jag såg ut idag på begravningen.

Visste ni att det är 68 dagar kvar till jul? Eller att det är 76 dagar kvar av 2010? Jag vet det. Och det så jäkla bra faktiskt! Jag älskar jul och december. Baka pepparkakor och knäck, tända ljus, julpynta. Fylla år, umgås med familj och vänner. Vad finns det att inte älska?

Att det dessutom är 76 dagar kvar till 2011 känns bra. 2010 har varit ett väldigt händelserikt år, på både bra och dåligt. Jag känner mig redo för 2011 som kommer blir ett spännande och mycket bättre år! Ingenting med 2010 har varit lätt, inte ens ifrån början. Men jag har lärt mig så otroligt mycket och idag ser jag allt med andra ögon. Jag har förändrats. Jag har hittat mig själv och det känns så otroligt skönt!

Världens coolaste sak hände nyss när jag satt och läste läxor. Jag hörde glassbilens ljuva melodi! Helt amazing. Tror inte glassbilen varit på min gata sen 1967, haha okej där tog jag i lite. Men det var iallafall nått år sen. Så tror ni inte att jag och min lillasyster sprang ut och köpte sandwiches? Jo klart vi gjorde! Och gott är det.

Nu måste jag fortsätta plugga.. Hehe. Kul!

Hundra dagar. Om hundra dagar kanske mitt liv är helt annorlunda. Jag är 17. Jag kanske inte bor där jag bor längre. Jag kanske inte umgås med de jag umgås med nu. Jag kanske är en helt annan person. Jag kanske värderar saker på ett annat sätt. Vem vet vad som kan hända på 100 dagar? Frågan är om det inte kommer förändras redan om 91 dagar. Vem vet egentligen. Det blir vad man gör det till.

Ibland önskar jag att man kunde gå tillbaks. Då skulle jag gjort saker annorlunda. Tänk hur mycket jag vet nu som jag inte visste då. Skulle det blivit annorlunda om man kunde gå tillbaks i tiden nu och fortfarande veta det man vet idag?

Ibland när jag påminns om den tiden, då tycker jag synd om den jag var då. Helst av allt skulle jag ha velat krama henne. Hålla om henne, och säga att det ordnar sig. Allt blir bra. Men hur kan man säga det när det fortfarande är så mycket man inte vet om livet? Så mycket som man inte upplevt.

OKEJ.. Jag förstår mig inte riktigt på dom som skriver sån här reklam. Okej, visst. Men varför skriva saker som "vännen" och "<3"? Jag har aldrig pratat med människan, och det här är inte det enda exemplet. Får såna här kommentarer varannan dag. Och det är sjukt irriterande, så snälla sluta!